foto Per-Anders Hurtig
Lucia was here
Sista luciatåget på dagis avklarat! (Nästa gång blir det barnbarnens och det hoppas jag dröjer lääänge...) Jag blir mer och mer nervös på tillställningar i december med småbarn inblandade - väl hemma vill jag helst av allt marinera mig själv och familjen i handsprit. Som vanligt sjöng de små en hel massa lussesånger i rasande fart och sen fick vi äta centimetertjocka pepparkakor. Men J var nöjd. Han var tomte i år. Och tydligen var det absolut nödvändigt att hålla en lykta i handen. Det finns såna där batteri-drivna små, men en sådan lyckades jag inte uppbringa. Istället tog jag en gammal ikea-lykta och tryckte in ett uppochnervänt tärnljus. Alla nöjda inte minst jag som kände mig väldigt fiffig.
Igår var det dags för Hs luciakonsert i Domkyrkan. Nytt för i år var att konserten faktiskt var på luciadagen. Vad vi hade missat var att den levande julkrubban på Domkyrkoplan hade sitt julspel just klockan 15 - samma tid som 150 barn och ungdomar skulle in för repetition i kyrkan. Hoppsan. Det blev lite spring mellan åsnan och kamelen kan man säga. Och minst en gång håll jag på att springa ner Jungfru Maria. Men jag lyckades undvika att trampa i kamelbajset.
Men konserten var fin, så fin. Det var väl bara en man på tredje rad som trängde sig lite dumt, för att tala med Wiehe.
För mig är det alldeles bra nu.

Jul på Liseberg
Vi var på Liseberg igår. J hade visst vuxit och kvalade in över 120 cm. Det blev att köpa åkband till alla tre. Och som de åkte. Vi vuxna strosade omkring bland bodarna och handlade brända mandlar och fudge. Och alla ljus! Galet fint. Och blir man kall (det blir man ju inte för en rutinerad jul-på-lisebergs-besökare klär på sig ordentligt) då kan man värma sig vid glödbäddarna som står uppställda lite här och var. Över hela härligheten vilar doften av gransris, glögg och eld. Jag kapitulerar totalt: Jag älskar jul på Liseberg.

Om smink, faktiskt
Idag smet jag in på Åhléns sminkavdelning på lunchen. Jag tänkte bättra på rouget lite i smyg (man ser ju bara så glåååmig ut i december, asså). Sen ville jag snacka med någon om hur man egentligen sotar ögon sådär snyggt som jag har sett i tidningarna. (Det här med sotade ögon har blivit en fix idé hos mig.) Det började med ett oskyldigt snack om sot-pennor men slutade med att jag fick en total make over. Rara Elin på Estée Lauder använde ungefär 10 olika grejer som alla hade fascinerande namn som serum, primer, high lighter, foundation och concealer. Det behövs uppenbarligen en del för att dölja "de fina linjerna" som Elin och jag föredrar att kalla dem. Resultatet blev ganska snyggt tror jag. Och jag blev 700 kr fattigare - men rik på concealer, high lighter och sotpenna. Väl tillbaka på Förlagshuset tyckte en kille att det såg ut som om jag passerat Photoshops snyggfilter. Det ni.

Passpolis är också polis
Härom veckan fick barnen nya pass. J tyckte att det var lite spännande att det faktiskt var en riktig polis som satt bakom luckan och ordnade med passen. Nu funderar han på att bli polis när han blir stor. Passpolis.
- Jag vill blir polis när jag blir stor, sa J till mig i morse.
- Jaha du.
- Passpolis.
- Ja, det låter ju bra. (Åh, han är så fredlig och lugn, min lille J)
- Har passpoliser pistol? (Hm... vill han ha pistol?)
- Nej, det tror jag inte att de har. Det har ju inte vanliga poliser heller när de är ute på stan och patrullerar. (Väl?)
- Vad händer om de måste jaga en tjuv?
- Då får de kanske åka och hämta sina pistoler först. (Ehh... jag ju har ingen aning om detta...) Men poliserna får bara använda sina pistoler om ingenting annat hjälper. De måste först ha försökt att stoppa tjuven på annat sätt.
- Då kan de skjuta på tjuvens bildäck.
- Precis! (Åh, så skönt. Han är verkligen lagd åt det fredliga hållet.)
- Då är det nog bättre att jag blir passpolis ändå. Jag kommer kanske att glömma av det där och använda pistolen för ofta.

Hm.

En annan variant
Förra året gjorde jag ett pepparkakshus som tog fem dagar att göra. Egen deg och egna mallar. Jag tillät inga ovana barnahänder komma i närheten av kristyren. Med belysning och enar vid verandan. Och fönster av gelatinblad hade det också. I år köpte jag ett färdigt pepparkakshus. Allt som man behövde göra var att sätt ihop det och att dekorera. Och det fick barnen göra. Med färdig kristyr på tub och en del klet med nonstop på taket. Och tänk att det blev ju jättebra det också. Jag tror att jag tänker lära mig något av det här. Tro nu inte att jag för alltid kommer att överge egendeg och snyggehus! Jag kommer att fortsätta att göra egna skrytbyggen men det är trivsamt om barnen faktiskt också får närma sig kristyren ...

Levande adventskalender
I Göteborg varje år kan man besöka en levande julkrubba på Domkyrkoplan. I dag slog det mig att hade det inte varit festligt med en levande adventskalender också? På varje dörr i området - eller ännu hellre trappuppgången - fäster man ett nummer mellan 1 och 24. Varje morgon, låt oss säga klockan 8, får vem som helst öppna dörren och se vad som finns i luckan. Kanske en familj i upplösningstillstånd, kanske en überstressad mamma i morgonrock, kanske en sovande bakfull 22-åring, eller vad vet jag! Hade det inte varit spännande så säg!

Om att betrakta sig själv som halvgud
När jag var liten var en av mina drömmar att bli prinsessa. (Utsvävning 1: jag känner ett ha-begär till dagens prinsessklänningar - såna fanns inte på 70-talet. Utsvävning 2: En annan dröm var att vara en förlamad Agnetha Fältskog. Analys någon?)

Idag drömmer jag inte det minsta om att bli prinsessa - eller celebritet överhuvudtaget. Läser man sin skvallerpress blir man ju också duktigt matad med hur illa di verkar ha det, särskilt därborta i Amerkat. (Jag försöker nu få den här texten att handla om Tiger Woods, okej?) Tänk på Tiger Woods till exempel. Vi har den senaste veckan kunnat läsa om hans nio älskarinnor. Jag vågar ta gift (he he) på att jag inte känner en enda man som prasslat med nio kvinnor under sitt äktenskap. (Knappt innan heller för den delen...) Hur kommer det sig att Tiger som är gift småbarnspappa gör det? Om någon undrar så har jag fler exempel i rockärmen med det behöver väl inte radas upp här.

Jag undrar nu om det är specifikt män med berömmelse, pengar och makt som betraktar sig som halvgudar och övermänniskor, eller gäller detta för kvinnor också?

PS. Min vän M sa en gång: Jag fattar inte hur folk hinner vara otrogna, jag hinner knappt vara trogen." Jag kan inte annat än instämma.

Kära SJ
Varför har ni inrättat tysta avdelningar på era tåg? Jo, jag förstår nog tanken och den var fin. Jag antar att ni tänkte att ni ville erbjuda dem som så önskade en lugn resa, utan mobilpratare och kompisgäng på utflykt. Kära SJ, jag brukar alltid boka tyst avdelning när jag åker tåg. Jag försöker jobba en del, i bästa fall sluta korpgluggarna en minut eller två. Men nu undrar jag om det någonstans i min bokning står att plats i tyst avdelning inbegriper jobbet som tågpolis? Idag har jag, på ett vänligt och soligt sätt för att tala med Ribbing, sagt till tre personer som glatt talade i sina mobiltelefoner, samt en familj med en ettåring, som glatt samtalade högljutt över vagnen. (Det hade spridda platser. Och obs! ettåringen lekte mest hela tiden med mina pinaler, öh, typ jobb, och då var han rätt nöjd.) Men era tågvärdar låtsas som ingenting. "Tralala tralala, här sitter folk i tyst vagn och babblar nonsens i mobilerna men det struntar jag i, tralala tralala." "Och här sitter dom visst och tjoar över hela tysta vagnen, men tralala, tralala jag säger inte ifrån, nejhej då." Nä, för det får nämligen resenärerna ta hand om.
Jag har en idé, kanske lite utmanande, kanske något provocerande: Vad sägs om att be tågvärdarna informera till LITE TYDLIGARE vad som gäller i tyst vagn? Vad tror ni? Till exempel när de går runt och kollar biljetter. Och snälla skippa gärna viskleken i högtalarna som inleder resorna i dagsläget: "Välk.. visk visk ..na, till Stockholm ... visk visk Katrineholm ... visk, visk.. tyst avdelning i vagnarna ... visk visk... bistro ... visk bulle..visk visk... resa"
Som det nu är har de tysta avdelningarna motsatt effekt - mina resor slutar alltför ofta i en frustration över mina medmänniskor. Och det var ju inte riktigt det som var meningen.

Usla kärlekscener
Läs om Jonathan Littell som fått pris för dåliga sexskildringar, Bad sex awards.
Jag kan inte låta bli att undra: Var kan man söka om att få vara med i juryn?

Hepp hepp hepp hepp
Ni har säkert också läst om undersökningen att vi blir smarta av motion. Sällan har jag sett S fastna så vid en nyhet. Han beter sig som en frikyrkopastor med Jesus på strykjärnet (se ett av gårdagens inlägg) och kan inte nog delge resten av familjen denna fantastiska nyhet. Jag har länge viftat med ett tidningsurklipp som handlar om att barn blir smarta av att spela piano, men det här toppar tydligen allt (enligt S alltså). Jag ser det framför mig: hela familjen i rad, iklädd likadana träningsoveraller på morgonrunda i villaområdet. "Hepp hepp hepp hepp"

Men något jag verkligen undrar över är hur det kommer det sig att jag kan vara intill döden trött en hel dag, men när klockan blir nio då piggnar jag till och vill inte alls sova? Det är fullständigt idiotiskt. Kanske brist på motion?

Det kom ett brev till redaktionen ...
Kära Lisa,
Min man lyssnar på 80-talsrock dagarna i ända. Gärna Rainbow. Tidigare har han inte gjort det. Är han kär i Ronnie James Dio? Snälla, hjälp mig, är det normalt? Han är 41 år.
orolig

Kära Orolig
Nej, det är inte normalt. Be honom att sluta med det genast. Så kan du ju inte ha det.
Lisa

Han finns överallt tydligen ...
Har ni läst om kvinnan som har en jesus-uppenbarelse på sitt strykjärn? När vi andra får brännmärken på järnet, får den här kvinnan en hälsning från ovan. Så innan du slänger clementinskalet, kaffesumpen eller diskar ur stekpannan - ta en extra titt.

Men ärligt talat, om nu Jesus skulle vilja uppenbara sig lite grand varför välja ett strykjärn i Massachusetts? Hans pappa borde ge honom en lektion: det krävs torn som rasar och ett och annat delat hav innan folk fattar. Minst. Suddig bild på strykjärn funkar inte.

Ungdomen är ett bedrövligt slöseri på ungdomen
Hur kan världen vara så inrättad att vi aldrig aldrig aldrig saknar kon i båset förrän det är tomt? Detta måste ju vara lagen om alltings jävlighets ursprung.
Om jag hade varit 23 år idag hade jag tillbringat eftermiddagen på ett trevligt café tillsammans med goda kamrater. Där hade vi fört intelligenta samtal. Sen hade jag kanske haft lust att gå på bio. Självklart hade kvällen avrundats med ett glas vin på en härlig krog. Och imorgon hade jag nog känt för att ta en sväng till Skagen, bara så där. Möjligtvis skulle jag på lördagen besöka konstmuseet och ta en sväng på Röhsska. Långt bad och en tupplur på eftermiddagen. Och sen hade kvällen legat framför mina fötter.

Imorgon är det fredag. Är det då det där trevliga musikprogrammet sänds på ettan? Doobidoo?

Var är min gårdstomte? Var är Mary Poppins?
Det är rätt konstigt egentligen men mina helger börjar ofta med en total överraskning. Jag lyckas uppenbarligen förtränga sånt som städning och bråk under veckorna, för när lördagen väl infaller så tror jag lik förbannat att jag har en lugn och skön helg framför mig. Och sen blir jag frustrerad över att det inte är så. Det är ju skitkonstigt. Jag menar, jag vet ju att det är gymnastiktävlingar, konserter, barnkalas, aktiviteter och jag vet ju att ingen har städat, åkt till återvinningsstationen, krattat löv, fixat med den trasiga utebelysningen, veckohandlat, målat, jada jada jada. Ändå blir jag irriterad över det, varenda lördag. Det är som om jag under veckorna låtsas att jag har både Mary Poppins och en gårdstomte boendes under takåsarna och på lördagen blir jag varse om att det inte är sant. Jag är nog lite dum i huvudet, helt enkelt.
Den här lördagen började med sammanbrott i köket över alltings jävlighet i allmänhet, och ostädade kök i synnerhet. För att slippa ifrån besvikelsen över fröken Poppins frånvaro tog jag med mig min rara lilla trio på promenad till Botaniska trädgården. Vi hade så trevligt så trevligt att jag riktigt hoppades att det stod en kameraman i buskagen och filmade idyllen. Men så började barnen bråka om huruvida lillebror fick gå på de omsorgsfullt skurna gräsmattekanterna eller inte (inte! var de två äldsta rörande överens om). Det blev ett fasligt tjat och tjafs och jag blev arg och höll hårt i de nyinköpta honungsklubborna. Varför det? Går jag omkring och låtsas att barn inte bråkar? (Mary Poppins hade sjungit en sång istället. Note to self.)
När vi kom hem var ju inte huset städat av någon gårdstomte. Å andra sidan var jag så uppiggad av den trevliga promenaden (då jag trots allt kände mig lite som Mary Poppins, om vi bortser från incidenten med gräsmattekanterna förstås) att jag lekte gårdstomte resten av eftermiddagen av bara farten.

Hur hantera skiten?
När smutsen är så ingrodd i ett kök att man måste ta fram kniven för att få bort den, hur tänker ni då?
1. Åh fy för den lede vad äckligt. Bort med det fort som attan! Berätta inte för någon!
2. Här har det lagats mat minsann! Vad trevligt! Och det ska det göras snart igen. Vad trevligt!
3. Gå ut ur köket och återvänd inte förrän det blir mörkt. (Staffans variant)
4. Ta barnen på promenad till Botaniska och fika där istället. (Lisas variant)

Sagan om mobiltelefonen som inte gick att reklamera
(based on a true story)
Det var en gång en, tja medelålders, kvinna som skulle reklamera en mobiltelefon som slutat fungera. Hur kvinnan än tryckte på knapparna så ville den inte ringa alls. Hennes man tryckte också på knapparna för han trodde inte på sin maka när hon sa att den vara trasig. Men hur det än var så lyckades de inte att få igång telefonen. Och då hade de ändå bytt sim-kort och tagit ut batteriet många, många gånger! Då bestämde de sig för att reklamera.
Sagt och gjort. En dag begav sig kvinnan till Elgigantens reklamationsavdelning.
"Den här mobilen är trasig", sa kvinnan.
"Jaså", sa Elgigantens reklamationsavdelning. "Då får vi skicka den till verkstaden."
Kvinnan fick ett kvitto och åkte hem för att vänta. Hon väntade och väntade och så plötsligt var den klar!
Kvinnan begav sig till Elgigantens reklamationsavdelning och hämtade sin mobil. Då sa Elgigantens reklamationsavdelning:
"Verkstaden hittade inga fel."
"Men, men ..." sa kvinnan. Sen åkte hon hem till maken och alla barnen som väntade hemma i stugan. På eftermiddagen samlades de alla runt mobilen. Och kan ni tro, den fungerade fortfarande inte!
Nästa dag begav sig kvinnan återigen till Elgigantens reklamationsavdelning.
"Den här mobilen är trasig", sa kvinnan.
"Jaså", sa Elgigantens reklamationsavdelning. "Då får vi skicka den till verkstaden."
"Nej", sa kvinnan. Skicka inte iväg den till verkstaden. De hittar inga fel."
Då sa Elgigantens reklamationsavdelning:
"Det hjälps inte. Det måste jag göra."
"Varför då? Den har ju samma fel som förra gången", sa kvinnan.
"Det måste tredje part bedöma", sa Elgigantens reklamationsavdelning.
Mobilen skickades till verkstaden och kvinnan och hennes stackars familj, ty det var äldste sonens telefon, väntade och väntade och väntade och så plötsligt var den klar!
Kvinnan begav sig nu för fjärdje gången till Elgigantens reklamationsavdelning och hämtade sin mobil. Då sa Elgigantens reklamationsavdelning:
"Verkstaden hittade inga fel."
"Men, men ..." sa kvinnan. Sen åkte hon hem till maken och alla barnen som väntade hemma i stugan. På eftermiddagen samlades de alla runt mobilen. Och kan ni tro, den fungerade fortfarande inte!
Nästa dag begav sig kvinnan femte gången till Elgigantens reklamationsavdelning.
"Den här mobilen är trasig", sa kvinnan.
"Jaså", sa Elgigantens reklamationsavdelning. "Då får vi skicka den till verkstaden."
"Nej", sa kvinnan. "Skicka inte iväg den till verkstaden. De hittar inga fel."
"Det hjälps inte. Det måste jag göra", sa Elgigantens reklamationsavdelning.
"Varför då? Den har ju samma fel som de två andra gångerna", sa kvinnan.
"Det måste tredje part bedöma", sa Elgigantens reklamationsavdelning.
"Men det kan ju du bedöma här och nu", sa kvinnan. "Du ser ju själv att den inte fungerar."
"Jag är ingen tekniker, sa Elgigantens reklamationsavdelning. "Det måste tredje part bedöma."
"Det verkar onödigt att skicka iväg den igen eftersom de inte kommer att hitta felet den här gången heller", sa kvinnan. (Vad kvinnan egentligen menade var: Ge mig en ny telefon för helvete så slipper vi se varandra mer! Stå inte där och var så jävla rigid och paragrafstyrd!)
Men kvinnan åkte hem och väntade. Och så vitt jag vet så har hon inte fått tillbaka mobiltelefonen utan väntar fortfarande.

(Gud vilken tur att jag började blogga igen för här händer det grejer minsann.)

Jag skulle ha viljat ta del av hur diskussionerna gick innan ledningsgruppen sa "Ja! En egen låt! Bra idé!" OBS. Tonartshöjning 1.56

Hur bråttom kan man egentligen ha?
Jag tror att det är dags igen. Känner att facebook-statusarna inte riktigt räcker till. Funderingar finns, saker händer, och jag kan inte terrorisera mina nya arbetskamrater på Förlagshuset alltför ofta med "tanke för morgonen". (Jag hyr numera ett rum på Förlagshuset.) Igår, till exempel, såg jag en kille som nästan blev påkörd av en spårvagn. Jag hade klivit av densamma (spårvagnen alltså - inget annat!) och skulle gå över rälsen. Men det plingade och blinkade och lyste rött och jag var inte dummare än att jag förstod att "här kommer snart en spårvagn att köra, bäst jag står still". Men folk är antingen dumma, eller så har de jävligt bråttom, för de fortsatte att springa över spåren, trots tjugo sekunder av röda gubbar och "plingplingpling" i öronen. Tja, till slut körde spårvagnen (överraskad någon?) och en bråttomsnubbe snuddade vid dess front. Han var fem centimeter ifrån att bli mosad. Det ska fan var spårvagnsförare när folk inte har vett i skallen. Hur bråttom kan man ha egentligen?
Vi börjar så. Ses imorgon.

Om man skulle börja ta och blogga igen ...

Hej!
Jag har tydligen slutat blogga. Du kan ju alltid läsa gamla inlägg.