Hej!
Jag har tydligen slutat blogga. Du kan ju alltid läsa gamla inlägg.

Äh man kanske skulle ta och ... blogga lite...
Imorse kom jag hem med natt-tåget ifrån Åre där jag har varit i tre dagar. I torsdagskväll bar det av. Jag var inbjuden av min nya vän S att hänga med henne och fem, för mig, helt nya bekantskaper till Åre över en lång-helg. Jag har bloggat om resan tidigare här.
Lite nervös var jag allt inför tågresan upp. Det är inte var dag nuförtiden som man klämmer in sig i en liggvagnskupé med helt nya kamrater, för att ta sig till en lägenhet i fjällen, med två sovrum och en toalett.
Men vet ni. Det gick hur bra som helst och var hur kul som helst och jag har åkt hur mycket skidor som helst.
Här hemma hade de visst klarat sig alldeles utmärkt utan mig. Och det får ju mig att fundera över det självpåtagna (?) projektledareskapet för familjen. Tjänsten är härmed utlyst men det blir en intern rekrytering.

Mer lycka
Jo, ni som hängt här ett tag vet att A bytte skola i höstas. Våra liv förändrades från ena dagen till den andra. Jag blir fortfarande tårögd när jag träffar nya fröken och rektorn. De gör ett sånt fantastiskt jobb!
A mår bra. Han har vuxit, mognat, taggat ner lite. Han är med nya klasskompisarna varje dag. Det är svårt att få hem honom i tid till middagen. Och när han ringer och ber att få stanna hos kompisarna lite till, "vi har så himla kul", struntar väl jag i allt vad jag vet om gemensamma middagar. Självklart får han stanna. Tårarna bränner till igen. Och jag fylls av en tacksamhet som spränger i bröstet.

Andningspaus
Hej hej hallå! Jag har kört ett megajobbrace i en månad men nu har jag likt krokusarna vid husknuten tittat fram igen. Fast de blev begravda i snö under natten, så liknelsen avslutas på studs.
Jag har gått på högvarv i några veckor. Jobbat som en galning på dagarna, ätit lunch på fem minuter, vinkat lite åt barnen och sen jobbat på kvällen igen. Dessutom varvat detta med andra åtaganden så det blev... tja... lite mycket. S tog markservicen så ur ett jämställdhetsperspektiv har det varit nyttiga veckor för oss båda. Jag var tvungen att släppa kontrollen, han var tvungen att ta den. Nu ska vi se till att fördela det jämnare framöver.
Hur som helst, jag är på banan och ikapp. Allt går som det ska. Kroppen har slappnat av. Då kommer ryggont, trötthet och huvudvärk. Igår tog jag en lång löprunda, åt middag i lugn och ro och somnade halv tio. Idag mår jag som en prinsessa (nåja, ryggen gör liiite ont fortfarande). Men det är inte konstigt om man blir sjuk om man jagar runt som jag gjort den sista tiden. Inte konstigt alls att jag blev dålig den där hösten för drygt sju år sen. Jag gick på högvarv hela tiden. Det funkar inte att ha cortisolet sprutande i kroppen för länge.
Idag: tid för bloggande, tid för lunch och "kreativ fredag" med M. Tid att äta hembakt pizza med härliga, underbara familjen.
I'm back!

Paus
Som ni märker (om nån ens ids gå in här längre) har jag tagit en paus. Annat får ta tid istället. Kanske kommer jag tillbaka. Jag vet inte riktigt.

Skriet från webb-tvn
Kolla in Tinni o Rebecka här.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Frige Dawit Isaak
Klicka här och skriv på.
Texten nedan är hämtad från mymlan:

Den här gången ger vi inte upp. Den här gången ska vi inte tystna. Den här gången ska Dawit Isaak inte falla i glömska och alla i hela Sverige ska få veta vem han är och hjälpa till att få ut honom ur fängelset.

Och vet du vad, du kan hjälpa till!
Skicka DAWIT till nummer 72411, 72004 eller 72580. Du får då ett svars-SMS. Skicka det till alla dina kontakter. Detta är frukten av ett samarbete mellan skånetidningarna Trelleborgs Allehanda, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda.

Var med du också i kampen för Dawit Isaak. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Livet
Idag var jag på begravning. Det är fina vännens pappa som har dött. Det var så stämningsfullt, så vackert. Så mycket folk. Så mycket värme. Jag är tacksam över att N har funnits för han har givit mig en mycket god vän.
Ett liv har tagit slut. Vi andra fortsätter. Nu är tid att fundera över vad som är viktigt. Vad betyder mest? Vad vill jag ge mina medmänniskor? Och en annan sak: Skjut inte upp dina drömmar.

Ma vie ... etcetera
Jag skulle banne mig vilja disputera på varför allt klumpar ihop sig. (Fast det är redan gjort, jag vet.) Mitt liv är är som en magnet just nu. Det drar till sig mer och mer grejer. Men nästan allt är roligt och då vill jag inte säga nej. Till de roliga grejerna hör mina lektioner i franska. 2,5 timme i veckan. Vi är fem stycken. Skitbra. Jättelyxigt.
Imorse studsade jag, pigg som en lärka *host*, ur sängen halv sju och tog i tu med min läxa i franska. Hjälpte nog nåt barn med frukost och så. Jag sa i alla fall hej då till ett par stycken, det minns jag bestämt. Lämnade J på dagis och sen drog jag iväg till dagens lektion. Idag var vi bara fyra stycken och vi pratade och pratade och pratade. Jag lyckas alltid med att blanda ihop ord och av nån märklig anledning blir detta inte sällan halvsnuskiga grejer som väcker stor munterhet hos min fröken (inte hos de andra för de fattar ju inte heller). Visste ni till exempel att "monter" betyder "bestiga" men "montrer" betyder "visa"? Idag skulle jag säga "Jag ska visa er" men sa istället "Jag ska bestiga er." Och "armatur" på franska har ingenting med lampor att göra. Det betyder bh-bygel". Ni hajar va?

Var är min IT-support?
Nästan jämt är jag glad över att vara egenföretagare. Det är bara ibland som det tar emot lite. När det ska häftas fast kvitton på papper som ska till revisorn till exempel. Det är tråkigt det. Eller att personalfesterna blir lite enahanda... Åka utomlands och bo på hotell får jag heller inte göra i mitt jobb. Det har jag aldrig fått göra i något jobb jag har haft. Jo, en gång faktiskt. Det var när jag jobbade som lärare. Då hade skolan fått en slant så hela kollegiet kunde åka till Istanbul. Där fick alla magsjuka. Hotellet var väldigt lyhört och jag minns att jag vaknade mitt i natten av att studierektorn kräktes i rummet ovanför mig. Samhällskunskapsläraren gjorde i brallorna på en sightseeingtur och i planet på väg hem svimmade historieläraren i mittgången. Se det var en resa det!
Men det var ju inte det jag skulle skriva om idag. Dagens inlägg skulle handla om att jag verkligen, verkligen saknar en it-support. Som idag när jag skulle skriva ut 250 sidor som jag snabbt som ögat ska gå igenom, ja då strejkar den förbannade, j-vla skrivaren och dess förbannade j-vla bläckpatroner. Den enda it-support som står tillbuds är Hp-online. Man får söka sig fram bland 1000 FAQ-frågor där man inte hittar nåt svar. Jag ställer ändå mitt hopp till nåt som trots allt liknar det jag söker. Men icke. "Var det här svaret till någon hjälp?" undrar online-tjänsten sen. "Nej, det var det INTE!" skriver jag med versaler i ett argt mejl. Jag fick helt enkelt ta bilen till Inet och köpa ny bläckpatron för 390 kronor.
Apropå bilen ... vänster framljus slocknar inte av sig självt så varje gång vi parkerar måste vi öppna motorhuven och koppla ur batteriet. Det enda positiva med detta är att jag nuförtiden, på ett mycket snyggt sätt, kan öppna motorhuven med vänster hand.
En billig bilverkstad och en it-support, det är vad jag skulle behöva, tack så mycket.

Idel Riedel
Det är söndag kväll och jag tar sats inför nästa vecka. Alla sover här på Rönnbacken nu, men jag njuter av lugnet. H hade konsert idag. Domkyrkan var fullsatt. Georg Riedel spelade bas, Anders Hagberg spelade saxofon och tvärföjt, Daniel Lindén på piano. 175 barn och ungdomar sjöng Georg Riedel-sånger så att kyrkofönsterna skallrade i Domkyrkan. Och finns det änglar så lovar jag att de också hörde. Han har tonsatt många sånger, Georg Riedel, och de sjöng väl ett tjugotal ikväll - men bara en med text av Astrid Lindgren. Trots alla vackra sånger är fortfarande min favorit en som Barbro Lindgren har skrivit texten till. Just den här sången sjunger Hs kör i och för sig ganska ofta men när de sjunger strofen "Vi kan allt!" så taket lyfter, ja, då gråter jag varje gång. Jag önskar att jag hade spelat in kören ikväll, så maklöst vackert var det. Men här är texten i alla fall:

"Vi är blommor driv oss varsamt. Vi är jordens hopp. Låt oss växa vilda och få gå i knopp. Vi är blommor, bryt oss inte. Gränslös är vår glöd. Låt oss växa fria, utan våld och död.
Ge oss mod att våga glädjas, glädjas tusenfallt. Lita på oss ge oss värme för där ute är så kallt.

Vi är barn och vi är många, vi är jordens salt. Lyssna till oss, vi är starka, vi kan allt. Ja, vi kan allt!"

Mitt liv=en ketchupeffekt
Oj oj oj vad jag har mycket att göra. Den här veckan har det varit kvällsarbete varje kväll. Igår satt jag till halv tolv. Trots detta har jag kommit på en sak, jag har alltså lyckats tänka lite ...: När vanliga, arbetstagande människor klagar över sin arbetsbörda, lider vi med dem och vi säger åt dem att ta det lite lugnare, att de ska varva ner, lära sig säga nej osv. När man som egenföretagare har massor att göra kan man inte klaga för någon. Det är ju helt självförvållat! Och alla säger: Vad bra att du har mycket jobb!
Jo, det är jättebra. Och jag är jätteglad. Och jag kan inte säga nej. Såhär sitter jag. Jobba jobba joooobbaaaa.
Got to go.

Vårtrött
Jisses vad trött jag är. Ljuset har kommit tillbaka och jag känner mig som en mullvad som krupit fram ur mörkret och plirar mot ljuset. Det gör mig trött och lite nedstämd. Samma visa varje år. Gick som i dvala hela helgen. Eller, ja, så gott det går att tillbringa helgen i dvala när man förutom det sedvanliga (tre barn, tvätt, städ, matlagning) har tre kalas, en fotbollsmatch, en gitarrlektion, en körrepetition. Men mellan varven, dvala alltså.
Idag läser jag Skriets blogg, här bredvid. Rebecka bloggar om en artikeln som handlar om hur vi överbeskyddar våra barn. Bra. Jag är så innerligt trött på föräldrar som är rädda för sina barn. Som är rädda för att göra dem besvikna, som curlar, som inte vågar säga ifrån.
Jag är också trött på att behöva försvara hur jag lever mitt liv. Trött på att bli kritiserad och kommenterad. Glöm inte att det finns flera sätt att leva det här livet - inte bara ett, inte bara ert. Det är bra att vi är olika. Låt oss bli inspirerade istället för att inskränka.
Vårtrött och lite sur. Inte annat än att det märks.
Skönt med måndag så att jag får sura ifred.

Asså Fredrik Reinfeldt, nu får du väl ändå ge dig ...
Hört på TV4-nyheterna:
Vår statsminister tror att svenska folket blir lite extra glada över dagens förlovning eftersom det annars är så trist och tråkigt för oss nu med finanskris och allt. Alltså, vad är det för nedlåtande skit! Tror han att vi sitter i stugorna och skrockar och tar en syltkaka till för att fira riktigt ordentligt? Va? VA?! Lite extra glad... Tror han att gänget i Trollhättan tänker att "tja, vad fasen, jag blir av med jobbet men vad gör väl det nu när Kronprinsessan ska gifta sig om ett och ett halvt år."
Nä du Freddan, ta och lägg bort den där nedlåtande förmyndartonen. Den är inte klädsam och avslöjar på tok för mycket.

Fru Ordförande, det låter det va?
Lite hedrad känner jag mig allt över att ha blivit vald till ordförande i, och nu blir det högtidligt, Föreningen Göteborgs Domkyrkas Goss- och Flickkörer. Nu gäller det att läsa in sig på föreningsstadgar, verksamhetsberättelser, protokoll och jag vet inte allt. Men roligt ska det bli!

Ett tråkigt inlägg om vintern
Igår cyklade jag till mina två möten. Det var -9. Jag hade fingervantar av bomull. Var det smart? Tror ni att det var kallt?
Inatt snöade det.
Idag snofsade jag upp mig inför ännu ett möte och bar högklackade stövlar. Var det smart? Tror ni att det var halt?
I vårt gamla hus har vi ventilation av självdrags-typ. Mitt arbetsrum ligger i anslutning till balkongen. Tror ni att det drar?
Det är kallt att jobba hemifrån.
Var är våren? Varför tvekar den?
Jag fryser.

Virkinlägg

Det här inlägget är till mina handarbetande vänner T och M. Kolla här! När familjen inte vill ha fler tröjor och halsdukar, när ni har en livstidsförbukning av grytlappar, ja då är det dags att virka tårtbitar och småkakor. (Men innan ni gör det får ni gärna virka grytlappar och sticka halsdukar åt mig!)

Morr igen
Vad fasen tänkte konstfackseleven som traschade en tunnelbanevagn på? Det som retar mig mest (näst efter att slyngeln leker med skattepengar) är att han (ja, jag tror att det är en "han") kommer att försvara sig med att vi andra inte fattar nåt, att detta är konst, att han lever i konstens framkant och tänjer gränser yada yada yada.
Vet hut! säger jag.

Morr
Läs dagens inlägg på As good as it gets.
Morr säger jag.

Längtan
När jag vaknade i morse låtsades jag att jag var kvar i fjällen. Att jag skulle äta gröt och sen dra ut i backarna med familjen. Att lille J och jag skulle köra i skogen och sjunga Höjdarnas låt "å hej, å hå, alla tittar på mig!" Att H skulle ta sig ner för ännu en svart pist och se omåttligt stolt ut. Att A och jag skulle ha viktiga samtal om livet i liften.
Jag kan fortsätta:
Varm choklad framför brasan i toppstugan, bastubad, middag och röd vin med goda vännerna, stjärnklara kvällar då vi förundras över rymden.
Åh. Suck.